måndag
Måndag = tröttdag. Jag har nog nästan suttit här sen jag kom hem runt 18.00 och jag räknade snabbt ut nu precis att jag har varit vaken i snart 17 timmar. Och sov 5 timmar innan jag gick upp imorse. Jag är så trött så ögonlocken vill stänga sig själva, funderar på att sätta tandpetare mellan som dom gör i kalle anka. Haha!
Imorgon är det dags för skola igen, jag ska börja läsa körkortsteori och så ska jag prata med Henrietta om min utbildningsplats.. Gäsp. Sen är det träning, men mina halsmandlar är fortfarande apelsiner så det är kanske inte så bra att jag tränar. Får se hur jag känner mig imorgon. Efter skolan kommer iallafall Sanna hem till mig, för vi ska göra en stor pumpa i kartong! :D
Men nu ska jag gå ner och slänga i mig lite kvällsmat och sen krypa ner under mitt täcke och skalla kudden. Godnatt så småningom!
Det är klart jag saknar dig, men jag saknar nog mer själva grejen att ha någon där, att dela allting med någon. Tankar, tårar, skratt, minnen. Men det enda vi delade och var överrens om i slutet var att vi båda var lika arga på varandra.. Egentligen kunde vi klarat det, för vi kunde hjälpt varandra upp ur den där svackan men vi gav upp och nu är det för sent. Jag kan inte känna samma känsla längre, fjärilarna gör inte volter längre när jag kysser dig, jag blir inte pirrig i hela kroppen när jag pratar med dig i telefon eller ser att du är inne på msn. Ärligt talat så bryr jag mig nästan inte, och det känns så fel.
Det kanske var bäst att vi gav upp redan då? Det kanske inte hade hållt iallafall. Jag vet inte, och jag kommer aldrig få veta heller.. Men någonstans inuti bryr jag mig såklart fortfarande, annars skulle jag inte bli sårad. Annars skulle jag inte sitta här och lyssna på "våra" mys-låtar och skriva det här inlägget. Självklart kommer du alltid vara speciell för mig på många sätt, men just nu är du min vän och jag vill inte förstöra det.
Är jag hemsk när jag skriver såhär? Jag tror jag har glömt bort hur man känner, för jag känner ingenting, absolut ingenting längre. Jag har glömt bort hur man river den där muren som håller kvar känslorna långt-långt in. Men jag var tvungen! Jag var tvungen att inte känna nånting, det gjorde för ont.. Så nu står jag här idag, känslokall. Och endå inte ens så pass stark att jag kunde säga sanningen. Jag antar att jag inte är redo än. För sanningen innebär väl att jag river den där muren, och då riskerar jag att känna igen och jag vågar inte det. Inte nu. Jag vågar inte, för det gör ont. Du gör ont.
Imorgon är det dags för skola igen, jag ska börja läsa körkortsteori och så ska jag prata med Henrietta om min utbildningsplats.. Gäsp. Sen är det träning, men mina halsmandlar är fortfarande apelsiner så det är kanske inte så bra att jag tränar. Får se hur jag känner mig imorgon. Efter skolan kommer iallafall Sanna hem till mig, för vi ska göra en stor pumpa i kartong! :D
Men nu ska jag gå ner och slänga i mig lite kvällsmat och sen krypa ner under mitt täcke och skalla kudden. Godnatt så småningom!
Det är klart jag saknar dig, men jag saknar nog mer själva grejen att ha någon där, att dela allting med någon. Tankar, tårar, skratt, minnen. Men det enda vi delade och var överrens om i slutet var att vi båda var lika arga på varandra.. Egentligen kunde vi klarat det, för vi kunde hjälpt varandra upp ur den där svackan men vi gav upp och nu är det för sent. Jag kan inte känna samma känsla längre, fjärilarna gör inte volter längre när jag kysser dig, jag blir inte pirrig i hela kroppen när jag pratar med dig i telefon eller ser att du är inne på msn. Ärligt talat så bryr jag mig nästan inte, och det känns så fel.
Det kanske var bäst att vi gav upp redan då? Det kanske inte hade hållt iallafall. Jag vet inte, och jag kommer aldrig få veta heller.. Men någonstans inuti bryr jag mig såklart fortfarande, annars skulle jag inte bli sårad. Annars skulle jag inte sitta här och lyssna på "våra" mys-låtar och skriva det här inlägget. Självklart kommer du alltid vara speciell för mig på många sätt, men just nu är du min vän och jag vill inte förstöra det.
Är jag hemsk när jag skriver såhär? Jag tror jag har glömt bort hur man känner, för jag känner ingenting, absolut ingenting längre. Jag har glömt bort hur man river den där muren som håller kvar känslorna långt-långt in. Men jag var tvungen! Jag var tvungen att inte känna nånting, det gjorde för ont.. Så nu står jag här idag, känslokall. Och endå inte ens så pass stark att jag kunde säga sanningen. Jag antar att jag inte är redo än. För sanningen innebär väl att jag river den där muren, och då riskerar jag att känna igen och jag vågar inte det. Inte nu. Jag vågar inte, för det gör ont. Du gör ont.
Kommentarer
Trackback
